Jag kastar mitt hjärta...
Fången, fången ... jag vill slita mina bojor. Med smärtsamt vreda läppar går jag genom livet. Mina avgrunder, vad frågar jag efter er, I förtjänen intet namn. Brons fogar sig till brons och blir en människa, och människan går med järn i sitt hjärta. Men har väl bronsen detta skrämmande sken över pannan av blixtarnas gud? Jag kastar mitt hjärta på vägen, må gamarna dela det - fullmånen föder mig ett nytt.
(Text skriven av underbara Edith Irene Södergran)
Kommentarer
Trackback
