RIP min kärlek
Då tid och rum är en illusion,
vet jag, att du finns här.
Fast än smärtan river,
förstår jag.
Jag ser och känner,
tårarna regnar in ut i.
Det finns frågor,
men inte längre några utan svar.
Jag ser det utan tvivel,
din kristall bländar mig.
kunde jag ha gjort något?
det är ej jag som styr.
I guds vokabulär,
existerar inte meningslöst.
Vi färdas i oändligheten,
smärtan pulserar ändå.
Jag vet, du är här,
ändå en ekande saknad.
Tack, tack för att
du, går med mig. 
Carpe diem
(Min kärlek, du är så saknad, men jag känner dig, våra minnen tatuerade på min näthinna, flytandes i mina vener. Du var är och förblir min största kärlek, i oändligheten vännen!)
Ängsligt barn
Borde dansat med sorgfria barnafötter
i stället vaktade
raglande eller pundiga steg.
Borde erfarit trygghet,
i stället spirande ängslan.
idelig oro var ett faktum
Borde känt tillit,
istället var sveket svidande,
vuxenvärlden ett dåligt skämt.
Vodkapuss säger godnatt,
Väckt av blåklädd polis.
Vart är mamma?
Barn fylld av rädsla
med Teddy i sin famn
i en barnhems-säng.
Är jag en lögnare?
(bild av: thomas Franklin)
Är jag en lögnare - må min underbara namnskrift plånas ut från himlens vägg, må pärlbokstäverna smulas sönder mot havets hällar, må vattnet förtiga varifrån jag kom, må världen aldrig höra min saga.
Jag kastar mitt hjärta...
Fången, fången ... jag vill slita mina bojor. Med smärtsamt vreda läppar går jag genom livet. Mina avgrunder, vad frågar jag efter er, I förtjänen intet namn. Brons fogar sig till brons och blir en människa, och människan går med järn i sitt hjärta. Men har väl bronsen detta skrämmande sken över pannan av blixtarnas gud? Jag kastar mitt hjärta på vägen, må gamarna dela det - fullmånen föder mig ett nytt.
(Text skriven av underbara Edith Irene Södergran)
